Home is whenever I'm with you
I left my heart somewhere in between.
Secret love, my escape
Take me far far away
Secret love, are you there?
Will you answer my prayer?
Please take me anywhere but here
Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig längre. På något sätt känner jag mig bättre, samtidigt som det har drabbat så mycket annat hos mig. Jag är så förbannat trött. För att orka hitta på något en timme, så behöver jag tre timmars recovery sömn för att bli människa igen. Jag är jämt trött, jämt ledsen, och framförallt så värker hela kroppen på ett smärtsamt fysiskt/psykiskt plan.
Ihelgen har jag legat i en stark famn som jag älskar så mycket och bara låtit tårarna rinna och jag har sörjt min energi, jag har gråtit ut hur mycket jag saknar mig själv. Jag har gråtit för att jag inte längre orka festa, för att jag knappt har rört en droppe alkohol på snart två månader. På att det känns som att jag har förlorat alla mina vänner även om jag vet vilka jag har och inte har. För att jag känner att ensamheten tar kål på mig, för att jag inte har någon energi till att läsa en endaste rad i en bok. Jag har gråtit för att jag inte längtar efter USA, för att jag inte vill möta en ny morgondag.
Men då säger min starka, underbara och helt fantastiska man som jag älskar så otroligt mycket, att detta Emilia, kommer vi ta oss igenom.
Och för en kort sekund kunde han lindra min smärta.
Take me far far away
Secret love, are you there?
Will you answer my prayer?
Please take me anywhere but here
Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig längre. På något sätt känner jag mig bättre, samtidigt som det har drabbat så mycket annat hos mig. Jag är så förbannat trött. För att orka hitta på något en timme, så behöver jag tre timmars recovery sömn för att bli människa igen. Jag är jämt trött, jämt ledsen, och framförallt så värker hela kroppen på ett smärtsamt fysiskt/psykiskt plan.
Ihelgen har jag legat i en stark famn som jag älskar så mycket och bara låtit tårarna rinna och jag har sörjt min energi, jag har gråtit ut hur mycket jag saknar mig själv. Jag har gråtit för att jag inte längre orka festa, för att jag knappt har rört en droppe alkohol på snart två månader. På att det känns som att jag har förlorat alla mina vänner även om jag vet vilka jag har och inte har. För att jag känner att ensamheten tar kål på mig, för att jag inte har någon energi till att läsa en endaste rad i en bok. Jag har gråtit för att jag inte längtar efter USA, för att jag inte vill möta en ny morgondag.
Men då säger min starka, underbara och helt fantastiska man som jag älskar så otroligt mycket, att detta Emilia, kommer vi ta oss igenom.
Och för en kort sekund kunde han lindra min smärta.