....

Jag är så besviken, förbannad, ledsen och sårad! Kan inte med ord beskriva det som försigår i mitt huvud. Jag hatar det, och allt där emellan. Fyfan för vänner som inte existerar när det behövs. Eller löften som aldrig kan hållas.

..............

Jag har ingen kraft, för att du inte är här att ge mig den. Jag har ingen ork, för att du inte är här att ge mig den. Jag har ingen glädje, för den tog du med dig till mörkret. Jag har ingen gnista, för den tog du med dig. Men.. Jag har smärta, för det lämnade du kvar. Jag har ångest och oro för var dag, för det lämnade du kvar. Jag har sorg, för det gav du mig dagen du lämnade. Jag vet vad smärta är, för det upplever jag ständigt. Jag vet vad sorg är, Jag vet vad saknad är, Jag vet vad maktlöshet är, och tomhet, och att vara ensam. För allt det lät du mig få känna dagen du valde att överge mig. Men.. Jag vet också vad riktiga vänner är, som låter mig gråta, skrika, vara tom, vara tyst, och hur de får mig att ta mig upp ur en grundlös botten. För att förhoppningsvis kunna skratta, känna en trygghet med framtiden, en oro som inte längre kommer finnas. För det är det dem gör. Dem älskar mig som mest, när jag är trasig och totalt splittrad. Dem låter mig vara alldeles förtvivlad, och dem håller min hand medan jag är det. Allt för att jag tillslut ska lära mig att leva utan dig. Och tack gode gud, för att jag har dem.

Dubiduu.

- har blivit träningsnarkoman, helst någon aktivitet två ggr om dagen.
- har blivit pluggfreak.
- söker alla jobb jag kommer över.
- känner mig lite småknas, men det kommer visa sig.
- längtar efter kommande helg kalasande med klassisarna.
- ledig idag, väl förtjänt.


................





Ligger och gråter rakt ner i världens största godispåse. Bra dag, yepp..

Somebody that we used to know

Tröttast tjej säger hej. Vill bara sova. Så vila en 20-minutare, upp o fixa. Gå långpromenix.

Tack till träningen som räddar mitt liv.


........

Går runt och är småarg lite jämt o ständigt. Något som alltid har varit mitt och min, är plötsligt alla andras om man ska tro på allt som sägs.

Något som har varit min bästa vän är alla andras bästa vän. Någon som jag alltid vetat känt som jag, de dära med att vara någons allt, själsfrände och kan inte andas utan dina andetag. Fast nu, är det ju bara tvivel och egentligen kanske lite övergivenhet, och en hel del sårade känslor. Inte precis så man kan ta upp telefonen och ringa heller, du ligger ju tjugo meter under jorden..


Årsresume.

Kommer när jag har nyktrat till från ett jävligt bra nyår. Men först fortsatt mys med min fina älskling, en av de få ljusglimtar under 2011.


You only got moments with the people you love, moments.


Jag är så trött.

När folk frågar hur jag mår, hur det går.. Har jag inga ord. För hur ska ord förklara den smärta jag genomgår och hur i helvete kan människor tycka att jag borde släppa och gå vidare?! Jag tänker inte dricka, jag vägrar gå ut. Men gudarna ska veta att jag kämpar, kämpar trots sorg och smärta och saknad. De som väljer att inte förstå varför jag inte är den jag var förr kan dra åt helvete, jag orkar inte bara med dem längre. Jag vet själv inte vem jag är längre.

Men för att få ihop detta, så fick jag denna artikel skickad till mig för ett tag sen och jag väljer att citera varje ord, för alla dem ord förklarar vad det är med mig.

"Man fortsätter leva lite åt gången
Vad gör man när man dör men tvingas fortsätta leva? När man går sönder av smärta, på riktigt går sönder? När en touchscreen slutar funka för att den är dräpt av torkade tårars saltkristaller? När man vet att detta kommer vara mitt livs före och efter, men ännu är jag kvar i vakuumet mellan de två.

När man kan återge den sekund som livet stannar, i det som kommer vara den längsta sekunden i ett liv. Och när denna sekund återspelas i slowmotion och rapid, om vartannat. När man lyckas distrahera för att hämta andan, som när kroppen svimmar av fysisk smärta. För att sen dräpas på nytt, om och om igen, när livet som det ser ut hinner ifatt. När att äta blir en fråga om överlevnad, skyndsamt påtvingad mellan illamående och illamående. När man vill sova för att få respit och när man inte kan sova för att smärtan bygger kulvertar i drömtäcket och punkterar friden. När allt slutat vara vackert, vad gör man då?

När varje andetag blir något att pricka av, när man klandrar andra som lever. När någon säger att man förstår att detta är det värsta man varit med om, och när det inte räcker. När man kräver att någon ska känna som en själv, som att detta, just detta, är det värsta som kunde hända alla. När någon frågar om man vill ha kvittot och man undrar hur de kan ställa en så trivial fråga. När andra har ett liv av värde, och när man känner skuld inför de som stannar upp för att anta en biroll i detta. Vad gör man då?

När man sitter dubbelvikt i ett hörn och ser sig själv som i en film där någon varit vänlig nog att stänga av ljudet. När man blundar riktigt hårt för att koncentrera sig på frågan: är det här verkligen på riktigt? När tårarna aldrig sinar och man intalar sig själv att alla tårar måste gråtas. Och sen, när de väl tar slut men smärtan lik förbannat är kvar, vad gör man då?

Jo då fortsätter man leva. Lite åt gången.

Och kanske var detta inte den krönika ni vill läsa i kollektivtrafikens morgonrusning eller på nätet mellan kaffe och påtår. Men det var den jag ville skriva. Inte bara för min skull utan också för alla er som kommer vara med om den där otroligt ondskefulla jävla smärtan. Ni kommer undra vad man gör när man går sönder, och då vill jag bara att ni ska veta att man klarar det."


Du tog halva mig med dig älskade, finaste, Vlado.

Om smärtan gick att beskriva i ord. Om kärlek hade varit tillräcklig så hade du varit här med mig nu. Jag kan inte andas utan dina andetag.


...


Please take my pain away.

Idag var Sascha sötast i världen o va modell. Hon är det finaste i världen. Vlados familj är det enda i världen just nu som kan lindra all smärta som jag har.


Äkta smärta

Och så dog du, och jag dog med dig.


Just scattered pieces of who I am

Jag har klippt av allt mitt hår.
Det hjälpte inte.


Smärta är..

.. när man tar knäcken på sig själv för att hjälpa någon annan.


Ännu en gång.

Så jag skippade USA och fortsatte livet på Sveriges västkust. Gick och förlovade mig med den personen jag älskar och värderar högst i hela mitt liv. Tankarna far vidare till den dag jag får lova "tills döden skiljer oss åt", för det är det jag vill. Jag vill det så mycket att hela min kropp skakar av smärta av all kärlek jag hyser över min man. Igår skrev vi på kontrakt på vår drömlägenhet, den är vår. Finally hittade vi den bland all virrvarr av lägenheter så fanns den där.

Har även gjort en sortering bland mina vänner, har slängt ut de flesta. Som faktiskt inte ger mig något alls, därav kommer jag inte heller ge dem någoting mer. Det känns sorgligt, som en epok i ens liv tar slut, fast samtidigt så är framtiden relativt ljus. Glömde nämna att vi bokade en resa till Thailand som även den vi längtar efter sönder och samman. Fast först, vår underbart fina lägenhet.

Jag har precis avverkat tre veckors semester där de flesta dagarna har varit bra men vissa svåra har också passerat. Jobb nästa vecka och sen back till studierna.

Well, well.. "You don't know how strong you are, until being strong is the only choice you have". Ska strax printa detta i armen.


You left the sweetest taste in my mouth

Jag har precis fått mitt pulserande hjärta att lugna ner sig. En incident igår, fick det att rusa och frågor, saker och ting snurrade. Och i ett svagt ögonblick slängde jag iväg ett mail och idag fick jag i princip samma svar som för längesedan. Jag visste nog hela tiden att det var svaret jag skulle få, att den personens hjärta pulserade lika hastigt som mitt eget av att få reda på vissa saker som ingen av oss var beredda på. Jag ifrågasätter inte valen jag har gjort och dem jag tänker att göra. Det är minnena som etsar sig fast och som bränner under ögonlocken som ibland får en att undra att, tänk om. Det finns inget som kan förklara varför vissa saker blev sagda och gjorda som det blev. Jag ifrågasätter inte någons beslut. Jag tänker heller inte undra om varför den personens handlingar blev gjorda som dem blev. Allt görs av en anledning. Precis som jag gör mina. Det förvånande i detta sammanhang var dock hur fruktansvärt smärtsamt det var att veta, det vi nu båda vet. Och jag minns, och det hugger som en påminnelse av att vara levande.

Why can't I breathe whenever I think about you?


My tired heart is beating so slow.

Livet i en flyttlåda alternativt en sopsäck är allt annat än nice.
Mardrömmarna rinner igenom hjärnan och stör min sömn varje natt.
Annars så är livet mer eller mindre nice.
Förutom diverse tvivel som ligger och gror, och annat småplock som reder sig allt eftersom.
Annars så längtar jag efter att få börja jobba, uppleva en fin fristad.
Annars så saknar jag förra sommaren ganska mycket. Det mesta med den faktiskt.
Framförallt den jag var då, saknar jag, och vissa av de personerna jag hade då.
Glädje genererar i smärta, men det är ju så det funkar, mer eller mindre.
Tankar kretsar kring lycka och vad det är (happiness is only real when shared.)
Och för att visa vad jag menar, langar jag några moments som skriker lycka och glädje.












Moments, you only got moments with the people you love.

Home is whenever I'm with you

Something in your eyes makes me want to lose myself
Makes me want to lose myself in your arms
There's something in your voice
Makes my heart beat fast
Hope this feeling lasts the rest of my life

If you knew how lonely my life has been
And how long I've been so alone
If you knew how I wanted someone to come along
And change my life the way you've done

A window breaks down a long dark street
And a siren wails in the night
But I'm alright cause I have you here with me
And I can almost see through the dark there is light

If you knew how much this moment means to me
And how long I've waited for your touch
If you knew how happy you are making me
I never thought that I'd love anyone so much







Tidigare inlägg
RSS 2.0