Jag har ingen kraft, för att du inte är här att ge mig den. Jag har ingen ork, för att du inte är här att ge mig den. Jag har ingen glädje, för den tog du med dig till mörkret. Jag har ingen gnista, för den tog du med dig. Men.. Jag har smärta, för det lämnade du kvar. Jag har ångest och oro för var dag, för det lämnade du kvar. Jag har sorg, för det gav du mig dagen du lämnade. Jag vet vad smärta är, för det upplever jag ständigt. Jag vet vad sorg är, Jag vet vad saknad är, Jag vet vad maktlöshet är, och tomhet, och att vara ensam. För allt det lät du mig få känna dagen du valde att överge mig. Men.. Jag vet också vad riktiga vänner är, som låter mig gråta, skrika, vara tom, vara tyst, och hur de får mig att ta mig upp ur en grundlös botten. För att förhoppningsvis kunna skratta, känna en trygghet med framtiden, en oro som inte längre kommer finnas. För det är det dem gör. Dem älskar mig som mest, när jag är trasig och totalt splittrad. Dem låter mig vara alldeles förtvivlad, och dem håller min hand medan jag är det. Allt för att jag tillslut ska lära mig att leva utan dig. Och tack gode gud, för att jag har dem.