Jag har precis fått mitt pulserande hjärta att lugna ner sig. En incident igår, fick det att rusa och frågor, saker och ting snurrade. Och i ett svagt ögonblick slängde jag iväg ett mail och idag fick jag i princip samma svar som för längesedan. Jag visste nog hela tiden att det var svaret jag skulle få, att den personens hjärta pulserade lika hastigt som mitt eget av att få reda på vissa saker som ingen av oss var beredda på. Jag ifrågasätter inte valen jag har gjort och dem jag tänker att göra. Det är minnena som etsar sig fast och som bränner under ögonlocken som ibland får en att undra att, tänk om. Det finns inget som kan förklara varför vissa saker blev sagda och gjorda som det blev. Jag ifrågasätter inte någons beslut. Jag tänker heller inte undra om varför den personens handlingar blev gjorda som dem blev. Allt görs av en anledning. Precis som jag gör mina. Det förvånande i detta sammanhang var dock hur fruktansvärt smärtsamt det var att veta, det vi nu båda vet. Och jag minns, och det hugger som en påminnelse av att vara levande.

Livet i en flyttlåda alternativt en sopsäck är allt annat än nice.
Mardrömmarna rinner igenom hjärnan och stör min sömn varje natt.
Annars så är livet mer eller mindre nice.
Förutom diverse tvivel som ligger och gror, och annat småplock som reder sig allt eftersom.
Annars så längtar jag efter att få börja jobba, uppleva en fin fristad.
Annars så saknar jag förra sommaren ganska mycket. Det mesta med den faktiskt.
Framförallt den jag var då, saknar jag, och vissa av de personerna jag hade då.
Glädje genererar i smärta, men det är ju så det funkar, mer eller mindre.
Tankar kretsar kring lycka och vad det är (happiness is only real when shared.)
Och för att visa vad jag menar, langar jag några moments som skriker lycka och glädje.












Moments, you only got moments with the people you love.