Och inte är det sommaren iaf, utan mer höst och vinter och sådäääära. Och typ att det inte ens handlade om de. Utan egentligen om en helt annan grej. Typ som att jag är konstig och att jag inte har någon mess som jag kan gräva ner mig i längre. Eller jo en mess har jag, men den ligger i ide och så. Och där hade den väl typ tänkt stanna forever. SHYSST att göra så mot mig, när jag brukar vara kaoset själv. Dock följer detta med en massa positiva saker som jag nu ska berätta:

1. Jag behöver inte undvika sanningen.
2. Jag säger inte för mycket.
3. Jag behöver inte hålla några löften eftersom jag inte ger några.
4. Jag behöver inte känna nånting överhuvudtaget, vilket jag har blivit bra på.
5. Jag behöver inte sitta och tänka att ALLT hade varit så mycket bättre om man inte hade kännt så mycket.

Sammanfattning; INGET positivt med något ovan. Jag är inte glad, inte ledsen, inte förbannad, inte NÅNTING. Så jävla tråkigt att inte känna nånting alls. Inte sådär craaaaaaaaazy happy till sjukt uttråkad. Utan där finns inget alls. Just snyggt. Det är en mess i sig själv. VAR ÄR JAG, VEM ÄR DU, VEM ÄR JAG? Och vadfan hände där?

Jaha ni som undrar så har jag eller snarare mitt sinne och hjärta bosatt sig i en iglooo på typ Grönland, där de förövrigt är svinkallt och så är också jag. KUL OCH SÅ