Som Lovisa så fint uttrycker det.
Och kul att folk älskar det jag skriver, för det är ju jag.
Men idag eller ibland har man dagar när det inte finns värsta skrattet.
Because I've lost it all.

Som det hära med 18 november.
Varför tänker du på det fick jag höra av någon igår, inser du inte hur långt du har kommit vidare?
Jo varje dag.. Varje dag som går uppskattar jag saker och ting så mycket mer, har slutat ta saker förgivet. Så om man typ träffar något eller någon som gör en lite happy sådär, så njuter jag trots att det ekar i bakhuvudet att varje gång kan vara den sista. Så som man alltid ska komma ihåg den sista kyssen med någon som betyder något. Men denna gången kan jag inte komma ihåg vår sista kyss, jag kan inte komma ihåg hur det kändes att vara lyckligast i världen även om jag ofta är det varje dag. Men ni vet sådära lyckligast med NÅGON som inte är en vän utan så mycket mer. Jag tror senast jag var sådär halvt crazy happy var med Marcus, det vi hade vart snabbt och vi hade så jävla kul under tiden. Två mer störda människor fick man nog leta efter. Sen insåg jag att han nog var för störd och VI som aldrig skulle bli ett VI försvann snabbare än vad folk förändras över en natt. Vi skrattar fortfarande tillsammans idag, för vi hade aldrig orkat med varandra, för vi var störda på helt olika sätt som inte matchar varandra när det väl kommer till kritan. Innan det hade jag min "love of the life", mitt livs största kärlek trodde jag, tror fortfarande. Men där förändrades saker långsamt så man hann aldrig med att se saker man borde sett om man hade varit den man var idag. Våra dagar skulle bli räknade. Folk blev oroliga för hur han "hade börjat gräva min grav". Och med mycket hjälp kom jag bort, långt bort. Jag lärde mig andas igen och jag lärde mig framförallt att jag aldrig skulle göra om samma misstag. Och nej jag saknar inte honom, jag saknar inte Marcus heller. Men jag saknar personen som jag var förr, fortfarande lika störd men jag vågade liksom mer. Vågade gå in med tanken att skiter det sig så gör det inget. För det gjorde mig inget, jag överlevde varje gång för det gör man även om det gör ont ibland. Man klarar det med tid, överlever allting. Man gör det. Sen har jag träffat så många fina människor de senaste två åren, vissa som slutade med att vi blev bästa vänner och de är dem som jag knappt kan leva utan idag. Jag älskar dem, och jag önskar ibland att jag kunde hysa mer känslor över dem men det finns inte. För kärlek i min värld på det sättet finns inte kvar som det gjorde förr.. Jag har träffat världens bästa människor som min mamma med stor besvikelse ser hur jag förstör, medvetet, omedvetet. Jag kan inte ens förklara varför jag gör det. Ibland vill jag bara att någon tar tag i mig och hjälper mig över det dära hindret, någon som vet om att det är värt de även om det skulle avslutas en månad senare. Det finns många som gör mig glad, många som jag älskar, många som jag inte kan leva utan. Men det finns bara ett få antal som går direkt in i hjärtat, som jag faktiskt skulle kunna ge mer. Om jag själv bara slipper ta det dära första steget.  THEN I'M ALL YOOOURS.
Jag är världens bästa tjej, den som folk vill sitta med i slutändan.
Oj vad jag blev självgod, men det är sant.
Det är bara många som jag inte visar den för.

Oj, som jag tycker om den som orkar sig igenom denna texten.. :)