Fan vad allt suger idag.
Så var iaf minnesstunden avklarad och jag har gråtit till och från. På något sätt fattar jag absolut ingenting. Och att  krama om din mamma idag och höra henne säga; Emilia, det värmer i hela min kropp att du kom idag. I min kropp exploderade en intensiv smärta. Och jag var tvungen att tänka för att kunna andas. Andas in, andas ut.. Livet är så jävla orättvist och varför kan inte de svin som är störda i huvudet får avsluta sina liv istället?

Så, jag har ordnat kläder till begravningen och efter där så tänker jag fly till GBG, i Halmstad går det varken tänka eller att leva för tillfället. Jag går runt i en dimma, minnen från andra bortgångar gör sig påminda, hela tiden. Och nu borde jag städa, jag borde sätta mig ner och plugga och jag borde ringa Andy. Men vad gör jag? Jag sitter och stirrar rakt in i väggen. Jag är så trött.

Åt helvete med allt!