Det har gått drygt ett år och äntligen så märker jag själv hur jag har släppt dig och hur du nästan aldrig kommer in i min tankeverksamhet - det gör mig lycklig. Du är på hundra mils avstånd i sinne och hjärta och jag ler inombords. Eller så är det för att jag har så sjukt mycket att göra?

Skolan, börjar bli riktigt mycket och är ganska svårt.
Nollningen, alla dessa möten, all planering, allt förarbete. Allt ansvar.
Arbetsintervju, och jag håller tummarna in i själen.
Fixa så jag blir kontaktperson med.

Jag är fan så grym!

Jag andas ner friskt luft i mina lungor!!!
Och bara för att så tänker jag äta massa saker min mage inte klarar av, för det förtjänar jag!