I snart 3 år har jag hållt löfte efter löfte till mig själv och under en sjukligt kort tidsperiod så har jag redan brutit de flesta.. Kommer jag inte ihåg hur det var? Hur det kändes? Att jag ens har orken att utsätta mig för det här igen.

Jag har lämnat en trygg zon, där det jag gick på var mjuka röda kuddar och runt omkring mig hördes skratten och lycka i alla dess former, jag var en del av det. Vi alla var en del av det. Tills jag beslöt mig för att lämna min trygga zon och ge mig ut mot sådant som kan vara så fruktansvärt smärtsamt ibland att du hellre dör än att ta ett andetag till. Se det mer som att du går på mängder med glasskärvor med en förhoppning att en kortvarig lycka som glimtar till emellanåt skulle vara värt att utsätta sig för blod, svett och tårar. Förr i tiden när jag gick på dessa glasskärvor som var ett försök att hitta hem, hitta rätt, hitta lyckan hade jag världens bästa skor som tog mig enda fram för att sedan under en sekunds tvekan skicka mig rätt tillbaka till helvetet. Smärtan är tyvärr det enda jag minns. Hur hårt fallet tog, hur ont det gjorde när glasskärvorna trängde sig in i kroppen och framförallt hur dem nästlade sig in i hjärtat.

Och nu är jag fast i denna otrygga zon, där smärtan känns vid varje steg, där rädslan sitter som en klump i halsen. Och frågan som maler inne i huvudet; är det verkligen värt det?