När saker och ting inte går min väg, när hinder möter ett ännu större hinder. När stress övergår till ångest, hopar sig tvivel som en bomb i ens inre, kanske för att ge en påminnelse om att vara vid liv. Kanske för att påminna om att ta ett steg tillbaka och ta ett djupt andetag för att saker och ting ska lösa sig. Genom krångel föds ångest, genom stress föds ångest. Sen ska jag bara hantera denna ångest på ett bra sätt för att kunna göra så att saker och ting kommer ur i en ångest-skrivande stund för att kunna bli något vettigt.. Men när jag försöker och få en smäll på käften, och slås tillbaka med en kraft så pass hård att jag nästan faller, så slutar det alltid med i slutändan om en önskan att få slippa och nästintill få ge upp. Jag har just nu i skrivande stund, halvt löst det jag syftar på.. Men trots denna värdelösa vetskap så har jag fortfarande inte löst det.

Idag är det alla hjärtans dag, och jag ska få mysa med min fina man, som är så fruktansvärt fin och jag är så förbannat kär i människan att nästan även det övergår till en förfinad panik, men trots detta är jag nog ändå ganska nöjd och han den dära, är så galet min att jag dör lite inombords när jag tänker på det.