Det tog endast några veckor innan jag beslöt mig för att ta mitt förnuft till fånga igen och redovisa för allmänheten vad som händer och inte händer i mitt liv. Saker som har hänt sen sist, är många så som två helgalna helger, allt för mycket alkohol och ännu fler blåmärken. En väldigt fin och välbehövlig resa har avverkats i sin enkelhet till Oslo, där jag har spenderat en massa tid med mina två finaste och bästaste vänner. Gråten satt som en smärtsam klump i halsen på hemresa, då jag så himla gärna vill ha alla som jag tycker allra mest om hos mig. Annars så flyter livet på alldeles för bra för stunden, chefen ringde och berättade att jag ska få HELA sommaren på Andersberg, jag blev så så så glad. Framförallt lycklig, jag älskar det stället.

Ikväll kommer jag av alla människor tacka nej till utgång och fylla, då jag för första gången har ett större behov av att avverka några punkter på min what-to-do-list. Detta är färga håret, fixa ett personligt brev på engelska och förhoppnings få en början på min litteraturstudie.

Nu måste jag dock återgå till att undersöka både skolor och kurser i utlandet. Längtar dock till lördag, då min fina Ågge fyller och han har lovat mig en dräggfylla.

Lite småsur över att det finns laktos i alla p-piller och att jag inte har en möjlighet att ta det igen. SUG RÖV att jag måste fixa p-stav. Tack o hej, ska ringa tillverkarn imorn och fråga hur FAN de tänkte där.

Spenderar min lördag hos Oskar, vilket resulterar i att dimman skingrade sig angående juridiken och några ljusglimtar skymtar far far away. Maybe att jag kommer hinna klart. Återstå att se. Lite psykologiska samtal på två timmar fick vi med innan vi startade vårt studerande, väl behövligt. Han är awesome. Han har utsett sig själv till min slav, kaffet är påfyllt och rykande hett, och det hinner inte ens ta slut innan det är påfyllt igen. Jag älskar't. :)



So long and thanks for all the fish.

Okej, det är inte konstigt att jag måste öka min extrema frisyr till det optimala, när jag ser att präktiga typer också kör på rakat i min närhet. Så INTE okej. Kom på något eget. Den enda som det är okej på är min syster och det var för att jag tvingade henne, word. Så kom på något eget.

Fredag har varit seg, a la seg. Plugget går åt skogen. Well, saknar att hänga med K, men styr upp det på måndag. Nu öppnar jag en cider och säger skål till folket och inväntar min fina Sarah.

En bakfull men ack så glad tös vaknade upp idag. Håret stod lite värre än vanligt åt alla håll. Samtal från en efterlängtad MickeJ och Emilia är hel igen. Nu är det dags att drunkna i juridiska begrepp och lösa fall åt folket innan MangeN kommer och stör mig i mitt kaffepimplande.

Hey boy, I really want to see if you can go downtown with a girl like me

Mitt huvud är tomt, trots att det cirkulerar tusen olika tankar, en mängd funderingar. Men jag kan inte formulera dem till ord. Och för första gången i mitt liv, så vet jag verkligen inte vad jag vill, ungefär som att jag inte ens kan bestämma mig om jag vill dricka kaffe eller inte. Vilket resulterar i att jag dricker mitt kaffe, men jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag vill det eller inte. Så kort och gott, jag har kommit in i en jag-vill-ingenting-period.

Jag orkar knappt lyfta luren för att ringa någon, för jag har ändå inget att säga. Umgås med folk? Åh, jag kan knappt fokusera på att ta på mig kläder som passar. Emma kom iofs med idén att nu skiter vi i dethär, drar till norge och jobbar asset off, för att stoppa pengarna i fickan och dra härifrån så långt det bara går.

Kan inte någon bara säga åt mig vad jag vill göra eller inte? Så jag kan komma någonstans i min gråzon. Anyway, ska dränka mina sorger i laktosfri havremjölk och bli smart över juridiska begrepp.


Min nya vän, för några av de viktigaste personerna i mitt liv.


Live young, die fast

Det finns en historia, som få pratar om men som många vet om. Denna historia tänker jag dela med mig av, tagen från någons tankeverksamhet;

"Vi skulle kunna tro att det alltid var samma sak, varje vinter när snön och kylan lamslog ett helt land. Men faktum är att vid vissa tillfällen och vid vissa tidpunkter fanns det ingen tanke på att kyla och snö skulle kunna stoppa hon den dära. Hon som efter diverse dagar, där tyngden att gå upp på morgonen gjorde att hennes kropp lamslog henne så som kyla och snö, skulle lamslå oss andra. Hon lyckades alltid på något sätt överleva det mesta och hennes psyke var starkt som få. Kanske var hon förvirrad men inte mer än alla andra. Hennes tankar var djupa och delades inte med någon, förutom henne själv. Hon kunde ses springandes sent på kvällarna för att få bort den kvävda känslan av att aldrig riktigt lyckas trots att hon i våra ögon alltid gjorde det. Så hon sprang tills tårarna slutade rinna, tills varje andetag rev sönder hennes inre, tills tankarna skingrades och illamåendet kom. Och hon sprang till benen vek sig, tills magen krampade i motstånd och förlorade sitt innerhåll. Men det fanns inget som kunde hindra henne från att resa sig och fortsätta. För just i det tillfällen när hon var dränkt i svett eller snö - ingen kan veta. Försvann alla tankar, för att hon sprang ifrån allt hon inte kunde hantera. Hon den dära tjejen var belovad med orden att hon skulle komma längst i sin karriär för att just hon hade ett starkt psyke efter allt hon hade gått igenom. Folk skulle komma att prata om denna fina tös, hon som sprang, hon som alltid log, och skrattade tills magen gjorde volter. Men det fanns något ingen egentligen förstod, att just hennes mening med livet var att förändra saker, att göra underverk, att åstadkomma något från hennes egen smärta. Vi runtomkring henne såg henne som vanlig, ingen speciell egentligen. En dag sågs hon inte springa längre, det hördes inga ljud från hennes smärtsamma andning. Folk undrade vart hon hade tagit vägen, hon den vackra lilla tös som skrev dikter om svarta änglar vid tio års ålder. Hon var försvunnen i många år, tills det en dag kom fram att hon hade lyckats. Hon fick världen att tappa hakan, och hon den springande tösen med smärtsam andning blev på något sätt alltid ihågkommen och aldrig bortglömd."

PICS.

And no-one may ever know
The feelings inside my mind
'Cause all of the lines I ever write
Are running out of time

So maybe I should get a nine to five
But I don't want to let it go, there's so much more to life

Tell me that I’ve got it wrong
Tell me everything will be okay
Before I fall
Tell me they'll play my songs
Tell me they'll sing the words I say
When darkness falls
All of the stars will see
Just me and my guitar

I'm sure that I'll find my way

Nytt år IGEN, var bakfull igår IGEN. Time waits for no men, truestory.


Mitt största problem här i livet just nu, är nog min födelsedag om 9 dagar. Vilket betyder att om 8 dagar ska mitt arbete i skolan vara klart och jag har inte ens öppnat boken eftersom jag inte ens har hämtat den än. Men återigen. 23 år, jag spyr upp mina ångestinävlor och hoppas att tiden stannar därhän. Vi skulle iofs kunna låtsas att den dagen aldrig kommer inträffa?



Så 2011, vi möts till slut.