Detta kommer bli det sista deppiga inlägget från mig nu. Men jag skiter fullständigt i om ni orkar läsa det eller inte för det har ingen betydelse. Det som har betydelse är det jag kommer skriva nu, för skriva av mig är precis det jag behöver. Sen vad jag ska skriva av mig om är jag inte säker på då hela jag är en katastrof, där tårar är den saken som har störst plats i mitt liv just nu. Jag gick inte till skolan idag eller jag kommer inte att gå.. Jag väntar.. Väntan och ovisshet är två svåra saker en människa måste gå i genom. Och jag saknar, redan. Det första jag känner när jag vaknar är saknad och att det gör ont att andas, gud vad man vill dra täcket över huvudet och försvinna då. Eller att någon stoppar tiden så man hinner säga hejdå och göra allt det dära man måste innan man klarar av att gå vidare. Tid i min mening är en kass sak. TID. Vem uppfann det? Vem tror att saker och ting hjälper med tid? Okej det gör de men inte just nu. Så ge mig ett par dagar nu att repa mig på. Jag kommer inte skratta idag inte heller imorn.. Men sen när tiden går kommer jag repa mig och bli mitt vanliga oseriösa jag fast med en tyngre ryggsäck. Jag kommer skriva alla dessa oseriösa inlägg om allt och ingeting.. Jag kommer vara jag, fast inte just nu. Inte idag och inte imorn. Jag vill inte ändra något alls, jag vill inte ändra på min pappa heller. Som förörvigt faktiskt inte är en "pappa" längre. Han är bara någon i mängden och han fick mig att inse vilka människor som är viktiga. Han är inte en av dem. "det är inte konstigt att din syn på killar är så fuckad" Nej det är inte så konstigt. Många människor har gått igenom svek, otrohet men det jag har gått igenom är så mycket mer än det; allt från svek-misshandel-svek.

Men det kommer bli bra, tillslut. Jag älskar livet dock inte dess motgångar,

StayhappyStayMe