Det kommer stunder, när det är mörkt och känslan av att andas gör sig påmind av ett konstant huggande, så som någon försöker gräva sig utifrån och in via din ryggrad, huggen går djupt för att kunna ta sig igenom både märg och ben. Under tiden andas du, du fortsätter andas, för det är just det du har lärt dig. Att andas. De ögonblick du väljer att sluta dina ögon, drömmer du. Saker som har hänt, saker som försvann, saker du hade ändrat på. Genom dessa drömmar får du huggandet för en kort sekund att försvinna. Kyla, mörker och vita stora snöflingor lugnar ner dina nerver, som en sövande dos, kan du för en stund ramla in i lugnet. Men lika snabbt som du vaknar upp och inser att din dröm endast var en dröm, försvinner lugnet du så falskt lurade din kropp med. Ibland hjälper det inte att klippa och klistra något som en gång var så vackert och oförstörbart. Du sitter bara och undrar när den tid är kommen, den dagen du går upp på morgonen och känner att nu är det nästintill nytt igen.