Utan dina andetag

Jag kan inte förstå alls hur sjukt allting egentligen är. Hur allting kan förändras på 1 sekund. Att det är ögonblicken som förändrar dig, få ögonblick. Men också ögonblick av fullständig lycka. Efter några dagar i skymundan från folk, fast med mina egna tankar, känslor i en stad som kväver mer än den befriar så måste jag på något sätt säga att jag har kommit fram till att mitt hjärta har hamnat i harmoni. Inte med situationen jag är fast i här hemma. Utan det jag har fått uppleva, sånt som jag aldrig trott existerade. På något konstigt sätt så tycker jag att det är mer värdefullt än allt annat jag har upplevt.

Valet att lämna ett desktruktivt förhållande var en lättnad, känslor fanns det, men inte tillräckligt. För även om din ena halva tvekar och säger att du inte är mogen, medan den andra säger gör honom din förevigt. Så är det den halvan du ska lyssna på. För allt som vi gör som egentligen är ganska meningslöst blir meningsfullt ändå, för vi måste fortfarande göra det. Eftersom hela jag var i tvekan, efter alla dessa on/off, så var beslutet enkelt. En befrielse. Det kan också tyckas att man aldrig ska nöja sig med det man har. Inte om det du har inte är 100% underbart.

Efter de känslor som slog mig medvetslös av lycka kom över mitt hjärta så kan jag ärligt säga att jag aldrig någonsin kommer nöja mig med mindre. Jag vet nu, att kärlek vid första ögonkastet faktiskt existerar och jag vet om att även om tiden inte väljer det mitt hjärta vill så har jag fortfarande upplevt det. Jag har fått uppleva det alla människor vill göra och jag kan helt ärligt säga att även om du har världens tyngsta ryggsäck, hur rädd du än är för att bli sårad och hur långt avståndet än är så är försvinner all tvivel när du har hittat rätt. Jag har hittat hem. Och jag trodde aldrig att jag skulle säga det här men jag gör det ändå; kärleken har inga gränser, det är bara vi som människor som sätter dem.

Jag tror nog att jag ska börja skriva på min bok igen. Jag har fått tillbaka mina känslor också mitt hjärta.
Ledsen, men samtidigt glad.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0